Rädsla

En av mina största rädslorna upptäckte jag i somras när maken fick en hjärtinfarkt, att bli lämnad ensam. När han blev sjuk så var vi på Kreta så jag var ensam. Där mitt i allt elände, självömkan mm så fick jag så mycket vänlighet och hjälp av människorna runt om mig som jag absolut inte kände! Hotellägaren Costa (som inte talade ett ord engelska) körde mig fram och tillbaka till sjukhuset, Anti, hans dotter översatte vad läkaren sa. Ringde sjukhuschefen som hon tävlade i schack med, för att ordna ett möte och fixade rum åt mig eftersom vi bara skulle ha stannat två dagar men det blev tio. Vi håller fortfarande kontakten via FB. Alla runt om som stöttade mig när vi kom tillbaks hem till Cypern. Nu vet jag att jag aldrig blir ensam, det finns så många där ute som stöttar! Det är rädslan för det okända som smärtar mest, men när okända människor ställer upp och stöttar skapar det en trygghet i sig. Nu vet jag att det jag har är guld värt. Jag vet med att jag är stark tillsammans med er där ute, för nu är jag trygg i mig själv.